Jag älskar att lyssna igenom den allra första. Ni vet, den allra första plattan. Man får liksom en uppfattning om vad första intrycket var för de som upptäckte artisten/bandet redan från första början, och om man (som jag) oftast börjar med de senare plattorna så kan man roa sig i timmar med att sitta och lyssna på den allra första för att försöka urskilja bandets signaturer redan där.

Nu, händelsevis, sitter jag och lyssnar på Bon Jovis första. Jag vet inte varför jag älskar den, men den är så exposed på något vis. Jag är okristligt avundsjuk på de som fick uppleva Bon Jovis åttiotal, damn it.