Jag har alltid tyckt att Gideon liknar någon, men jag har aldrig riktigt kunnat identifiera vem. Tittar på SE1EP3 Won't get fooled again, och under snacket med Adrian Bale slog det mig.
Achmed the dead terrorist.
Det här är min största insikt sedan jag insåg varför man säger "blixt från klar himmel".

Som ni kanske vet avled min dator för ett tag sedan.
Någon vecka senare återupplivade jag den. Eureka eureka and all that.
Den dog igen - jag var tröstlös. Efter lite fifflande var den back on track.
Jag upptäckte ett oroväckande hack i sladden och antog att det var glappet jag märkt, så jag tejpade cirkus trettio lager. Problem solved. Tills nu. Min vackra Fujitsu Siemens är återigen bortgången. R.I.P.

Jag är på biblioteket. Varför fortsätter jag såhär?!

(Klick.)

Varje år tänker jag "det är aldrig varmt i Stockholm om somrarna, det är lugnt om jag jobbar/åker någon annan stans/går i ide under mitt täcke". Varje år, varje sommar, varje dag blir klockan tolv och solen står i zenit över huvudet på mig och jag. Svettas. Ihjäl.

Trodde jag skulle avlida idag när jag avfläckade och solen sken rakt in i rummet. Fick dock sluta lite tidigare eftersom golven skulle vaxas den sista timmen och då har jag ingenting där och göra, så drog. Ska nu bege mig ut i solen och göra absolut ingenting.


<- Jag atm.

UPDATE.

Det tog mig femtiofyra sekunder, fram till sekvensen där skäggmannen tänder cigaretten, att minnas vad det var för avsnitt. Jag kommer gråta.

Jag insåg idag att jag inte tittat på Criminal Minds sedan säsongsavslutningen. Jag har inte saknat det, men fick någon kick när jag insåg att jag inte mindes vad sista avsnittet handlade om, så jag tittar om det nu. Låt oss kalla det uppladdning inför säsong sex. Kolla avsnittet här.

Ewan McGregor och U2 kombinerat. Error.

Ni vet det där man automatiskt tänker när man går i en byggnad där man vet att det finns städare, man ser ingen papperskorg och släpper lilla papperet på marken och tänker "städarna fixar det".

Jag ska personligen hemsöka er varje natt till ers dödsdagar om ni någonsin tänker så igen. Att vara städare är ingenting att leka med.

• Jag gick upp klockan sex.
  
  
• Jag är täckt i svett.
  
  
• Mina händer stinker av vad det nu finns inuti plasthandskar.
  
  
• Jag har lyft mödler hela dagen.
  
  
• Jag spottar rengöringsmedel.

Bröllop idag. Nu är ju min släkt lite som den är och var tvungen att anordna värsta middagen i deras ära. Allt slutade med att tjugofemåriga kusin tog på sig sin balklänning från nian, gjorde en krona av folie och sedan seglade runt och vinkade drottninglikt tills ingen orkade mer. Tips från coachen: Gift in er i vår släkt. Ni får inte tråkigt.



Åkte in till slottet senare och trängdes med folk som ville se kronprinsessan och (numer) prinsen ute på balkongen, och det var helt sjukt mäktigt att stå där och på kungens, oh well, order hurra och sen sjunga nationalsången. Blir helt patriotisk.

Varför är det alltid Adam som är drama queen, btw? Alla andra klarar sig bra utan skandalhistorier, men han måste gifta sig med Naomi Campbell och ta droger och, tydligen, stämma folk till höger och vänster. Re-la-la-la-la-laxa.

Jaha ja. Eftersom alla andra skriver om bröllopet får väl jag göra det med.

Jag tycker det är bra och så. Har inget emot det. Det jag har nått emot är att de bjudit in Lisa Nilsson och Mrlena Ernman. Tcvvlar starkt på att Victora kommr gå fram till Marlena och ropa "TJENA MARRIS" och kasta buketten. Varför bjuda folk man inte känner?

Jag borde inte släppas in på ett bibliotek oövervakad.
Jag har tänkt ett tag nu att jag ska läsa om några Tracy Chevalier-böcker och började med The virgin blue eftersom jag har den hemma. Tänkte nu gå till biblioteket och se om Falling angels fanns (de hade bara den svenska versionen men jag tänkte whattahel).



Nöjd och glad stod jag vid utlåningsautomaten när jag fick se aktuellt-hyllan. Jag borde lära mig att bara glo ner i golvet när jag väl bestämt mig för en bok för jag går runt med tusen andra saker i min väska och kan verkligen inte släpa på hur många böcker som helst. När jag som bäst stod där och tittade på alla nykomna böcker mindes jag att jag en gång sett Pause/play stå där. Jag borde inte vara tillåten att minnas såna saker. Var genast tvungen att avancera in för att hitta den.



När jag för andra gången hamnade i kön till utlåningsautomaten läxade jag strängt upp mig själv och lovade dyrt och heligt att jag inte skulle låna fler. Sen fick jag syn på snabbutlånen. Vad är det för fel på mig?!

Så nu sitter jag här med Dan Browns senaste och flinar töntigt. Den väger fan ett ton. Jag fick ett blåmärke på låret av att gå med skiten i väskan hela vägen hem. Men vad gör man inte för lite kultur?

Är helt taken aback.

There are basically two kinds of human beings. De som läser om böcker och de som inte gör det. Jag är någon form av blandning; en bra bok kan jag läsa om hur många gånger som helst, men vissa böcker är såna där one timers. Kan inte läsa Agatha Christie mer än en gång, kanske on rare occasions, men med många års mellanrum. Allt det roliga försvinner ju om man vet vem mördaren är.



De flesta andra böcker kan jag läsa med bara några dagar mellanrum; när jag var sju läste jag andra HP-boken tre gånger på en vecka (i och för sig var det för att jag var i fjällen och det inte fanns några andra alternativ), och den första har jag läst mer än trettio gånger.

Nu, however, läser jag om Da Vincikoden. Kan inte få nog av den. Ska bege mig till biblioteket imorgon och låna Dan Browns senaste, jag skäms för fan över att jag inte läst den än.
Nu ska jag bege mig tillbaka till min chipspåse. Adios.

Gud vad jag älskar äldre säsonger av Top Gear. Har dock aldrig kollat på några avsnitt när May inte är med, men tittar nu på avsnittet där han först introduceras, han hade kort hår?! My mind. Blown.

(Titeln är min skrivna version av soundtracket.)

Ovan: Bild från Classic and Sports Cars-eventet i Haninge som jag var på igår tillsammans med en vän, fruktansvärt roligt, och vi såg en massa vi ville köpa men vi är tyvärr inte ekonomiskt oberoende så vi fick lämna alla vackra Chevor, alla dekaler och alla modellbilar därhän. Mer bilder in the morrow, pwomise.

Intressant hur obsessions kan lägga sig totalt. Efter att jag såg säsongsavslutningen av Criminal Minds har besattheten jag kände för bara två månader sedan trubbats av helt. Har inte heller läst fanfiction på någon vecka (trodde aldrig det skulle hända), fast jag har en giltig förklaring (jag har läst allt).

Följer bara en ff these days och det är en HP, Falling av Shinosuke på ff.net, kolla in den, damn it. Speaking of which misstänker jag att det kom ett nytt kapitel i lördags, så jag ska storma dit.

Såg en Toyota Prius på en parkering idag och blev lagom exalterad, har inte sett en på riktigt någon gång, och hybrider gör mig knäpp. Ni förstår ju.



Nu är det kanske inte världens vackraste bil, men jag skulle inte ha någonting emot att äga en (nu är jag mindreårig och körkortslös och vet ingenting om att faktiskt köra bilar, men jag kan väl få drömma). Uppbyggnade är okej (trots instrumentbrädans plast), den är relativt billig för att vara en eco-car, och har hört från ett antal ställen att den är bättre än man förväntar sig. Dock är växxellådan automatisk, och jag är småskeptisk till det (jag är så svensk).

Vet inte varför jag skrev det här. Men gå in här och kolla på den i 360°, det är asvärt.

Bloggtorka är härligt.

Idag fick jag höra om ett tv-program som tydligen sänts i svensk tv för ett tag sedan. En massa engelska fotbollsfruar skulle åka till något drabbat land och hjälpa till i någon liten by (en av dem var tvungen att åka därifrån första dagen eftersom hon inte klarade av att skita i naturen).

(Googlade nu, Fotbollsfruar i Sydafrika heter det.)

En av fotbollsfruarna skulle assistera i skolan (tänk ett par ihopspikade bananlådor) som fanns där. Hon skulle laga mat åt 200 barn. Snabbt fråga. Om de går i skolan i lådor, hur har de råd med mat åt 200 barn? "Varsågod, ta det här, det är två kilo ris och en kajman, fixa ihop någonting bah".

I övrigt har jag numer en tröja med en uggla på. Min awkward tröjsamling bara växer.

1. Varför lär jag mig aldrig att jag inte ska läsa The last battle när jag vet att jag kommer grina ögonen ur mig?
   
   
2. Varför har jag bara äckligt godis kvar till slut när jag vet att jag bara köpt gott?
   
   
3. Varför lyckas jag alltid hamna framför barnprogram när det egentligen är meningen att jag ska läsa educational skönlitteratur (exempel: Borde läsa Agatha Christie, tittar på Pokémon; Borde läsa Tracy Chevalier, tittar på Beyblade).

Kan du besvara dessa frågor kan du få vidröra mitt Nobelpris när jag får det. Cheerios.

1. Varför lär jag mig aldrig att jag inte ska läsa The last battle när jag vet att jag kommer grina ögonen ur mig?
   
   
2. Varför har jag bara äckligt godis kvar till slut när jag vet att jag bara köpt gott?
   
   
3. Varför lyckas jag alltid hamna framför barnprogram när det egentligen är meningen att jag ska läsa educational skönlitteratur (exempel: Borde läsa Agatha Christie, tittar på Pokémon; Borde läsa Tracy Chevalier, tittar på Beyblade).

Kan du besvara dessa frågor kan du få vidröra mitt Nobelpris när jag får det. Cheerios.

Varenda lördag känner jag mig som en tant.

Normala tonåringar sover till halv två. Jag går upp klockan nio.
Under ett antal timmar sitter jag inte en enda minut vid datorn, istället promenerar eller läser jag.
Vidare går jag sedan och handlar. Godis, i och för sig, men det räknas.
Här kommer det västa: I godispåsen har jag bara tantgodis. Tror mina smaklökar föddes ut och in eller något för de är helt flippade jämfört med alla andra jag känner (alla andra människor jag känner, alltså, inte smaklökar). Jag fyller hela min påse med punchkottar.



Varje gång I break this till någon stirrar de på mig som att det plötsligt börjat spruta rosévin ur mina öron. Sedan går de och spyr i ett hörn, och håller sedan långa föredrag om hur det uppenbarligen är nått fel på mig. När jag i framtiden får diabetes och proppar i blodet skyller jag på punchkottarna. De skriker mitt namn.

Vad käkar ni om lördagskvällarna?

Jag har en vän.
(Alla drar efter andan av chock.)
Hon och jag har en ovana att kommentera varandras facebookstatusar och inte kunna sluta. Jag skrev en status om att min dator var avliden, hon kommenterade, och 37 kommentarer senare slutade jag att svara för jag tyckte synd om alla de som mottog uppdateringar trots att de bara gillat (varför man gillar att min dator dött är en annan fråga).




Tror ni jag lär mig någonting av detta? Icke. Sitter här och räknar hur många kommentarer vi skrivit på hennes senaste uppdatering, just nu 24. Hittills har vi hunnit diskutera att vi måste göra mindre hål i håvarna för annars går dvärgarna igenom när man ska fånga dem, vi har tagit upp vår flytt till Drottningholms slott, och även vidrört ämnet ketchup och hur äckligt det skulle vara att äta det med godis. Jag förstår inte detta.

Min värld ska aldrig röra din ©

~

Dålig dag.
Hon suckar tungt, såsom hon gjort alldeles för ofta på senaste tiden. Tunnelbanans gungande rörelser är sövande, men hon får inte somna, får inte ge efter. Kapitulera för drömmarnas värld kan hon göra hemma i sin säng, där storstadsljuden inte kan nå henne, där stressen inte rör henne i ryggen. Tunnelbanetåget rycker till smått när det stannar. Dörrarna öppnas, hon kliver ner på perrongen och hastar mot trapporna. Vill ingenting hellre än att glömma bort dagen.

Dålig dag.
Han höjer handen, fäster frustrerat en mörk hårslinga bakom örat. Fingrarna hittar sedan spännet i väskan, han knäpper och knäpper upp, hans sätt att slappna av och fokusera på någonting annat. Fullkomlig katastrofdag. Suck. Inte hjälper det att han står nere i tunnelbanan under rusningstid, att luften är tjock av jäkt och hets och att tåghelvetet dessutom är försenat. Hopplöst.

 

Stress, stress, stress.
Hon hatar den här tiden på dagen. Fullpackad station, atmosfären vibrerar av irritation och hon vill helst rugbytackla sig ut och slippa trängas, men hon är inte sån. Hon håller sig tyst. Går med strömmen. Känner värmen från andra kroppar tränga sig på och spänner upp den ljust rosa scarfen en aning för att frigöra halsen. Trängsel, panik. Och mitt i allt stöter någon till hennes axel. Hon hinner uppfatta ett par mörka ögon och lika mörkt hår innan han är borta.

 

Stress, stress, stress.
Hans minne har aldrig varit bra. Han kan inte minnas att han någonsin fått med sig precis allt han behövt på morgonen, och idag är inget undantag. Tyst tackar han någon högre makt för att han tagit bilen till stationen idag - han vet hur trafiken är - och rusar snabbt genom trängseln trots att hans tåg står där. Råkar stöta till någon, uppfattar en ljus scarf runt hennes hals, men hinner inte med mer än en hastig ursäkt.

 

Aldrig mer.
Hon lovar sig själv då hon går genom spärrarna. Uppsägning imorgon. Aldrig mer. Vill inte. Om varje dag måste se ut så här är det inte värt det, hon vägrar. Lovar igen, lite starkare den här gången. Vet att löften man ger sig själv är de viktigaste, och hon planerar att hålla det här. Fler dagar som dessa klarar hon inte av. Klackar mot asfalten. Ett vagt minne av en man med mörkt hår. Förhoppningar om att hon inte inbillat sig leendet han slängt åt henne.

 

Aldrig mer.
Han tänker planera från och med nu. Aldrig tänker han glömma någonting igen, inte ens en penna. Tyst avger han ett löfte till sig själv; aldrig mer, för han orkar inte upprepa samma procedur varje dag. I parkeringshuset höjer han nyckelns fjärrkontroll, trycker på låsknappen för att lokalisera sin blå Audi. Ett par baklyktor blinkar. Hittad. Han kryssar mellan bilarna, stryker snabbt över lacken när han hittar sin egen. Nästan slänger sig ner på sätet. Startar. Lovar sig själv att aldrig behöva göra så här igen.

 

För mycket ljud.

Hon försöker stänga dem ute, men hur ber man en hel gata att hålla käften? Svar: Man säger ingenting alls. Man fortsätter framåt, försöker tänka på annat, försöker så gott man kan att ignorera skrikande barn, bildäck som tjuter mot vägarna, musik som letar sig ut från lägenheter bakom öppna fönster. Hon rättar till väskan som hänger över axeln; i den ligger sömnlöshet. Hur mycket hon än vill vila när hon kommer hem kan det bara bli ett par minuter, för hon måste ta itu med väskans innehåll till imorgon, och känner hon sina medarbetare rätt ligger det antagligen ännu lite mer arbete i hennes mejlinkorg. Hon undrar om hon kommer våga hålla löftet hon gett till sig själv bara ögonblick tidigare

 

För mycket ljud.
Han knappar oengagerat på radion. Är det inte Rix FM så är det Mix Megapol eller bara vitt brus. Han stänger av. Vill tysta motorns brummande också, men får nöja sig med bristen på musik. Lite för snabbt tar han sig ner genom parkeringshuset, får flera gånger tvärbromsa inför bilar vars förare skänker honom ilskna tryck på biltutan. När han väl får ut bilen på vägen drar han en lättnadens suck. Kanske slipper han uppretade blickar nu.

 

Tack och lov att det är över snart.
Hon visste, i samma stund som hon tog jobbet, att det hade varit ett smart drag att bosätta sig nära tunnelbanan. Hon visste redan då att det skulle komma att bli så här, att dagarna skulle se ut så här. Att hon varje dag skulle kliva ur tunnelbanevagnen och vilja komma hem så snabbt som möjligt. Hon ler, trots allt, för sig själv, lösgör scarfen ännu lite mer. Sätter foten nedanför trottoarkanten för att korsa vägen. Ser en glimt av en blå bil i ögonvrån, men ignorerar. Hemma snart.

 

Tack och lov att det är över snart.
Han blundar för ett kort ögonblick. Dödsdömt. För bara sekunder senare når ett ljud hans öron. En snabb duns. Ögonen öppnas lika snabbt som man drar upp persienner: någonting är inte rätt. Tumult på gatan bredvid. Han kan själv gissa.
Efter ett hastigt, rossligt andetag öppnar han bildörren, slänger sig ut lika fort som han satt sig bara ett par minuter tidigare.
Han trodde aldrig han skulle behöva mötas av en sådan syn, en orörlig kropp på marken.
En väska med innehållet utspritt.
Innan han hinner vrida på halsen vet han att den är där. Den har fastnat i hans kofångare. Rör sig nästan retfullt i vinden. En ljust rosa scarf.

~

Ingen dör av kritik, så spit it out.

 

 

Tillåt mig att pusta ut.

...

Tack.
Jag fick MVG i svenska och engelska A. Kachiiing.

För något år sedan spelade en vän den här för mig. Tillsammans satt vi där helt rörda och grinade ihjäl oss; vackrare version av en låt... eh, två låtar... hur som helst; har jag aldrig hört. Jag blir rörd varje gång. Notera hur goosebumps sprider sig över hela kroppen när han byter till Let it be.



Boyce Avenue har nu blivit ett slight obsession för mig, och jag kan stoltsera med att jag lyssnade på dem innan de spelade in platta (SUG PÅ DEN). Har hur som helst sökt järnet på Spotify efter att de släppte plattan, men det har aldrig dykt upp någonting, men nu så! Gå in, sök på Boyce Avenue, och lyssna på Every breath. Den är asvärd!

Varje år, under hela mitt liv, varje gång nägon säger sommar, så kommer jag att tänka på den här låten. Jätteawkward. Kanske bor det en hippie i mig. Jobbigt catchy är den också.

Lyckades få liv i min dator, men efter en vecka med den stationära inser jag hur fruktansvärt långsam den är. Ändå känns det trevligt att behöva använda touchplattan för att klicka eftersom musknappen inte funkar, det känns bra att behöva stanna upp innan D och Å eftersom jag behöver träffa den lilla pluppen där det brukade sitta en tangent.

Har dock en känsla av att jag kommer glömma all denna hemkänsla så fort Macen tar plats i mitt liv. Var och skrev på anställningsavtal till sommarjobbet idag, 6000 kronor den 27 juli, w00t. Då har dessutom hela sommaren gått, har gjort allt då, så har ingenting kvar att slösa på. Jag kan redan se Apple-symbolen vid mitt livs horisont!

Det är alltid lika roligt att läsa gamla böcker.

"Gay", said Puddleglum with a deep sigh. "That's what we've got to be."
[...]
"All right. Gay's the word", said Scrubb. "Now, if we could only get someone to open this door. While we're fooling around and being gay, we've got to find out all we can about this castle."

Härligt.
Boken är The Cronichles of Narnia: The Silver Chair (varför de inte fattade att Prince Rilian är den tyste riddaren is beynd me och kommer alltid vara det).

Det märks verkligen att sommaren är på väg med stora steg. Imorgon är jag ledig (jag ska a) äta glass med Cilla och b) följa med Johannispannis på hennes gamla skolas musikaluppsättning), på fredag har jag en lektion, på söndag är det grillkväll med folk vid Gömmaren, ledig måndag, en lektion på tisdag, avslutning på onsdag. Året har gått helt otroligt fort. Scary shit. TG hade utspring idag, och jag kan inte låta bli att längta. Kadisch.

Det kan hända att man tar en promenad. Det kan hända att man går förbi en parkering. Sedan kan det hända att man ser en bil. Vidare kan det hända att man skriker i högan sky, halar fram kameran och tar trettio bilder, och skrämmer ihjäl ett par pensionärer på kuppen.

Detta hände självklart inte mig idag. Men det hade kunnat hända, om jag sett en Chevrolet El Camino. Skulle såklart aldrig understå mig ett så pass desperat beteende.

Brännbollsmatch idag mot andra SMBE09-klassen, de vann med 101 mot 97. Naturally för att de fuskade. Ingen slår 09B ostraffat.

Alla höll på att avlida av värme, så vi retirerade inte lång tid efter att vi satt oss ner för att käka efteråt. Funderar på att gå ut, men vill inte drop dead, så håller mig nog inne tillsammans med mitt iste. Krr.

Future husband. Ryan Higa.

För er som inte vet så tillhör mitt hjärta U2 för alltid. Har dock slutat googla dem regelbundet eftersom det gör mig deprimerad - de kommer ha konserter två år framåt och jag har bara gått på en och kommer bara kunna gå på en. Bestämde mig dock för att kolla deras hemsida nu.

Bono. Iz. Hurt.
Jag är smått desperat. Måste ta mig till honom och bädda ner honom i nallebjörnar och choklad och övertyga honom om att allting kommer bli bra och att kvinnor kan (att han är en femtioårig man behöver vi inte diskutera just nu). Någon som har ett jetplan att låna ut sådär lite spontant?

Ovärd dag fo realz.
Samhällsredovisning, nu idrottsutvärdering i tio minuter, sedan en och en halv timmes ingenting, mattekomplettering, geografi-ingenting, ingen svenska. Argh.