Jag är på biblioteket. Varför fortsätter jag såhär?!

(Klick.)

Jag borde inte släppas in på ett bibliotek oövervakad.
Jag har tänkt ett tag nu att jag ska läsa om några Tracy Chevalier-böcker och började med The virgin blue eftersom jag har den hemma. Tänkte nu gå till biblioteket och se om Falling angels fanns (de hade bara den svenska versionen men jag tänkte whattahel).



Nöjd och glad stod jag vid utlåningsautomaten när jag fick se aktuellt-hyllan. Jag borde lära mig att bara glo ner i golvet när jag väl bestämt mig för en bok för jag går runt med tusen andra saker i min väska och kan verkligen inte släpa på hur många böcker som helst. När jag som bäst stod där och tittade på alla nykomna böcker mindes jag att jag en gång sett Pause/play stå där. Jag borde inte vara tillåten att minnas såna saker. Var genast tvungen att avancera in för att hitta den.



När jag för andra gången hamnade i kön till utlåningsautomaten läxade jag strängt upp mig själv och lovade dyrt och heligt att jag inte skulle låna fler. Sen fick jag syn på snabbutlånen. Vad är det för fel på mig?!

Så nu sitter jag här med Dan Browns senaste och flinar töntigt. Den väger fan ett ton. Jag fick ett blåmärke på låret av att gå med skiten i väskan hela vägen hem. Men vad gör man inte för lite kultur?

There are basically two kinds of human beings. De som läser om böcker och de som inte gör det. Jag är någon form av blandning; en bra bok kan jag läsa om hur många gånger som helst, men vissa böcker är såna där one timers. Kan inte läsa Agatha Christie mer än en gång, kanske on rare occasions, men med många års mellanrum. Allt det roliga försvinner ju om man vet vem mördaren är.



De flesta andra böcker kan jag läsa med bara några dagar mellanrum; när jag var sju läste jag andra HP-boken tre gånger på en vecka (i och för sig var det för att jag var i fjällen och det inte fanns några andra alternativ), och den första har jag läst mer än trettio gånger.

Nu, however, läser jag om Da Vincikoden. Kan inte få nog av den. Ska bege mig till biblioteket imorgon och låna Dan Browns senaste, jag skäms för fan över att jag inte läst den än.
Nu ska jag bege mig tillbaka till min chipspåse. Adios.

Min värld ska aldrig röra din ©

~

Dålig dag.
Hon suckar tungt, såsom hon gjort alldeles för ofta på senaste tiden. Tunnelbanans gungande rörelser är sövande, men hon får inte somna, får inte ge efter. Kapitulera för drömmarnas värld kan hon göra hemma i sin säng, där storstadsljuden inte kan nå henne, där stressen inte rör henne i ryggen. Tunnelbanetåget rycker till smått när det stannar. Dörrarna öppnas, hon kliver ner på perrongen och hastar mot trapporna. Vill ingenting hellre än att glömma bort dagen.

Dålig dag.
Han höjer handen, fäster frustrerat en mörk hårslinga bakom örat. Fingrarna hittar sedan spännet i väskan, han knäpper och knäpper upp, hans sätt att slappna av och fokusera på någonting annat. Fullkomlig katastrofdag. Suck. Inte hjälper det att han står nere i tunnelbanan under rusningstid, att luften är tjock av jäkt och hets och att tåghelvetet dessutom är försenat. Hopplöst.

 

Stress, stress, stress.
Hon hatar den här tiden på dagen. Fullpackad station, atmosfären vibrerar av irritation och hon vill helst rugbytackla sig ut och slippa trängas, men hon är inte sån. Hon håller sig tyst. Går med strömmen. Känner värmen från andra kroppar tränga sig på och spänner upp den ljust rosa scarfen en aning för att frigöra halsen. Trängsel, panik. Och mitt i allt stöter någon till hennes axel. Hon hinner uppfatta ett par mörka ögon och lika mörkt hår innan han är borta.

 

Stress, stress, stress.
Hans minne har aldrig varit bra. Han kan inte minnas att han någonsin fått med sig precis allt han behövt på morgonen, och idag är inget undantag. Tyst tackar han någon högre makt för att han tagit bilen till stationen idag - han vet hur trafiken är - och rusar snabbt genom trängseln trots att hans tåg står där. Råkar stöta till någon, uppfattar en ljus scarf runt hennes hals, men hinner inte med mer än en hastig ursäkt.

 

Aldrig mer.
Hon lovar sig själv då hon går genom spärrarna. Uppsägning imorgon. Aldrig mer. Vill inte. Om varje dag måste se ut så här är det inte värt det, hon vägrar. Lovar igen, lite starkare den här gången. Vet att löften man ger sig själv är de viktigaste, och hon planerar att hålla det här. Fler dagar som dessa klarar hon inte av. Klackar mot asfalten. Ett vagt minne av en man med mörkt hår. Förhoppningar om att hon inte inbillat sig leendet han slängt åt henne.

 

Aldrig mer.
Han tänker planera från och med nu. Aldrig tänker han glömma någonting igen, inte ens en penna. Tyst avger han ett löfte till sig själv; aldrig mer, för han orkar inte upprepa samma procedur varje dag. I parkeringshuset höjer han nyckelns fjärrkontroll, trycker på låsknappen för att lokalisera sin blå Audi. Ett par baklyktor blinkar. Hittad. Han kryssar mellan bilarna, stryker snabbt över lacken när han hittar sin egen. Nästan slänger sig ner på sätet. Startar. Lovar sig själv att aldrig behöva göra så här igen.

 

För mycket ljud.

Hon försöker stänga dem ute, men hur ber man en hel gata att hålla käften? Svar: Man säger ingenting alls. Man fortsätter framåt, försöker tänka på annat, försöker så gott man kan att ignorera skrikande barn, bildäck som tjuter mot vägarna, musik som letar sig ut från lägenheter bakom öppna fönster. Hon rättar till väskan som hänger över axeln; i den ligger sömnlöshet. Hur mycket hon än vill vila när hon kommer hem kan det bara bli ett par minuter, för hon måste ta itu med väskans innehåll till imorgon, och känner hon sina medarbetare rätt ligger det antagligen ännu lite mer arbete i hennes mejlinkorg. Hon undrar om hon kommer våga hålla löftet hon gett till sig själv bara ögonblick tidigare

 

För mycket ljud.
Han knappar oengagerat på radion. Är det inte Rix FM så är det Mix Megapol eller bara vitt brus. Han stänger av. Vill tysta motorns brummande också, men får nöja sig med bristen på musik. Lite för snabbt tar han sig ner genom parkeringshuset, får flera gånger tvärbromsa inför bilar vars förare skänker honom ilskna tryck på biltutan. När han väl får ut bilen på vägen drar han en lättnadens suck. Kanske slipper han uppretade blickar nu.

 

Tack och lov att det är över snart.
Hon visste, i samma stund som hon tog jobbet, att det hade varit ett smart drag att bosätta sig nära tunnelbanan. Hon visste redan då att det skulle komma att bli så här, att dagarna skulle se ut så här. Att hon varje dag skulle kliva ur tunnelbanevagnen och vilja komma hem så snabbt som möjligt. Hon ler, trots allt, för sig själv, lösgör scarfen ännu lite mer. Sätter foten nedanför trottoarkanten för att korsa vägen. Ser en glimt av en blå bil i ögonvrån, men ignorerar. Hemma snart.

 

Tack och lov att det är över snart.
Han blundar för ett kort ögonblick. Dödsdömt. För bara sekunder senare når ett ljud hans öron. En snabb duns. Ögonen öppnas lika snabbt som man drar upp persienner: någonting är inte rätt. Tumult på gatan bredvid. Han kan själv gissa.
Efter ett hastigt, rossligt andetag öppnar han bildörren, slänger sig ut lika fort som han satt sig bara ett par minuter tidigare.
Han trodde aldrig han skulle behöva mötas av en sådan syn, en orörlig kropp på marken.
En väska med innehållet utspritt.
Innan han hinner vrida på halsen vet han att den är där. Den har fastnat i hans kofångare. Rör sig nästan retfullt i vinden. En ljust rosa scarf.

~

Ingen dör av kritik, så spit it out.

 

 

Det är alltid lika roligt att läsa gamla böcker.

"Gay", said Puddleglum with a deep sigh. "That's what we've got to be."
[...]
"All right. Gay's the word", said Scrubb. "Now, if we could only get someone to open this door. While we're fooling around and being gay, we've got to find out all we can about this castle."

Härligt.
Boken är The Cronichles of Narnia: The Silver Chair (varför de inte fattade att Prince Rilian är den tyste riddaren is beynd me och kommer alltid vara det).

När folk frågar mig vilka serier (as in tecknade tidningsserier) jag gillar säger jag automtiskt att Wulffmorgenthaler, Calvin and Hobbes och Garfield är de bästa. Idag insåg jag att det inte är riktigt sant.

Under min säng ligger en låda. I lådan ligger min farfars gamla Tintin-album. Idag återbekantade jag mig med dem för första gången sedan jag var tio, och Gud vet om jag inte älskar dem. Krr.

När jag var tolv år läste jag en bok som heter Coraline. Scared the shite outta me. Sedan dess har jag fortsatt läsa den då jag får lust, läste den senast idag, och fem år senare är den fortfarande hur obehaglig som helst.

Long story short: Coraline (notera: inte Caroline) Jones flyttar in i ett hus tillsammans med sina föräldrar. Huset var en gång mer utav en herrgård, men det har gjorts om till flera lägenehter, och dörrarna mellan lägenheterna är igenmurade. I en av de andra lägenheterna bor Miss Spink och Miss Forcible med sina många hundar, och högst upp i huset bor "the crazy old man upstairs".



En dag får Coraline för sig att öppna dörren i lägenehten som egentligen ska vara igenmurad, men när hon öppnar den leder den till en replica av hennes lägenhet. Den är precis identisk, förutom ett par detaljer: Den är obehaglig, kall, grym om man så vill. I lägenheten bor hennes föräldrar, eller snarare "the other mother" och "the other father", i de andra lägenheterna bor "the other" Misses Spink och Miss Forcible och "the other" crazy old man upstair, och här kommer det som är spooky: Alla har svarta knappar till ögon, och alla vill att hon ska stanna i deras värld och vara deras Coraline.

Ni ser ju, redan här är det fetläskigt. Ber er, läs den, Coraline av Neil Gaiman. Ska lägga mig och läsa Narnia för att lugna ner mig.

Jag känner att mina updates är härligt regelbundna. Eller inte.

---

Har läst ut den nu. Eek. Har gått runt och sett miserabel ut hela dagen.

On a completely different note - not entirely, men det handlar i alla fall inte om Harry Potter - har jag helt seriöst läst ut alla läsvärda Criminal Minds-fanfics som finns på hela fanfiction.net. De som finns kvar är läskiga pairings (allt med Rossi går automatiskt bort, han ser ut som en snäll gammal farfar, ingenting man parar ihop med Prentiss) eller asdåliga cases, typ "Någon blev mördad. Uschiamej. We tracked him down. Slut".

Vad ska jag göra av mitt liv nu?

Jag är lite barnslig av mig. Därför läser jag Artemis Fowl. Artemis Fowl-serien skulle nog kunna vara något av det mest fascinerande i bokväg som står att finna, och därför har jag i två år väntat på filmen som enligt rykten är på väg. In the mean time knarkar jag Eoin Colfer-intervjuer.



"Foaly, the nerdy centaur... that's me."

Kan ju i samma veva upplysa alla om att jag igår upptäckte att folk skriver fanfics om det ondskefulle geniet (av någon anledning trodde jag liksom inte att det fanns), tyvärr en hel del Artemis/Butler-slash, och min hjärna klarar inte riktigt av det (jag börjar frukta att det bor en flamer inuti mig), därför får jag betrakta Artemis Fowl-kategorin på fanfiction.net från tryggt avstånd och hålla mig till den riktiga serien. Amen.

Contains Harry Potter and the Deathly Hallows-spoilers, så har ni inte läst den bör ni inte läsa inlägget.


För ett par dagar sedan bestämde jag mig för att läsa om sista Harry Potter-boken igen.
Stort misstag.
Jag borde lärt mig by now att det inte är smart. Att jag gråter som ett barn rätt igenom sista tredjedelen. Att jag inte kommer över det förrän tre månader senare. Tänkte jag på något av det här innan jag började läsa? Nehej, då.

Ungefär såhär går det till när jag läser.
Första biten: Allt går bra.
Dobby dör: Jag smålipar.
Fred dör: Jag grinar.
Severus dör: Jag halvgråter, minns Freds död, börjar tjuta hejdlöst.
Remy och Dora dör: Jag är fullkonligt otröstlig resten av dagen och ett antal dygn framåt.

Severus har precis dött, och jag vet vad som väntar. Och det gör ont.

Jag har aldrig klarat av att läsa fanfiction där någon dör. Jag bryr mig för mycket om dessa oexisterande karaktärer för att inte gråta. Ändå sitter jag här och är helt fast i en slashfic där min absoluta favorit-CM-karaktär är döende. Klarar inte av det här, men måste fortsätta läsa.

Ifall något Criminal Minds-freak hittat hit, så läs. You weren't there. Och jo, Spencer dör. You have been warned.