I don't wanna leave you.
Står just nu på Media Markt och skriver från min framtida MacBook. 9990 kronor och snart (läs: om ett par månader, massa sommarjobb och lite tjatande) min. Hänsynslösa värld.
^skulle kunna vara en bild men är inte säker på hur det här funkar än. Förlåt mig. men var stolt över att jag lyckas manövrera tangentbordet utan typos än. Fast ajuster, amen. Rubriken får syfta på vad jag känner inför detta tekniska under.
I may not win but I can't be thrown.
ARGH.
Måste verkligen lära mig att inte slänga upp inlägg i klumpar.
Försvinner hur som haver till Media Markt och letar ny sladd till datorn, för jag klarar inte av det här längre. Cheerio.
Don't stop believin'.
När folk frågar mig vilka serier (as in tecknade tidningsserier) jag gillar säger jag automtiskt att Wulffmorgenthaler, Calvin and Hobbes och Garfield är de bästa. Idag insåg jag att det inte är riktigt sant.
Under min säng ligger en låda. I lådan ligger min farfars gamla Tintin-album. Idag återbekantade jag mig med dem för första gången sedan jag var tio, och Gud vet om jag inte älskar dem. Krr.
Sear my body to black.
Roar mig med Top Gears Bolivia-challenge. Pojkarna har fått distansköpa tre 4x4 (Suzuki, Toyota, Rover) och ska nu ta sig fram genom Bolivias djungel. När väljer Richard att berätta att han är asskraj för insekter? När de väl är i djungeln. Helt hjärndött.
Taste of falling rain.
Vartenda år i dessa Melodifestivaltider måste jag deala med samma problem: Titta eller inte? Det slutar alltid med att jag tittar. I år funderar jag dock på att låta bli helt, orkar verkligen inte (nu har jag i och för sig sagt det varje år). Men vafan. Känns som att man borde hålla koll på jippot trots att det har flippat totalt de senaste åren.
Trots att jag inte är något Anna Bergendahl-fan känns det lite surt att vi inte kom med. Hon var duktig i torsdags ju, nästan felfri, och jag som trodde hon skulle göra bort sig totalt (nej vaddå, jag är optimist all the way) är somewhat releaved. Jag menar, förutom att hon uppför sig som min mormor, har samma attityd, tonläge och röst som Carola (1) och gör fågeldansen på scen (2) är det ju inget fel på henne.
(1). "Allt kan lösas med kärlek! Låt oss röka lite mer vattenpipa och fundera på världsfred!"
(2). Att slänga ut armarna, vagga fram och tillbaka och tro att det är det som kallas utstrålning. Se bifogad bild.
Song o' the day.
Sweetest goodbye - Maroon 5.
PS. Förbjöd just mamma och pappa att slänga ut badkaret. När jag flyttar hemifrån är det fritt fram, men 'til then ska jag kunna bada när fan jag vill. Finite.
Arch right back.
Dagens avsnitt av Top Gear är the polar special, har velat se det forever. Jeremy och May använder en Toyota Hilux, och Hamster ska färdas via... prepare... hundsläde. Känner redan nu hur asgarvet börjar byggas upp. BBC Knowledge, 17.00. Ni vill inte missa det.
There is more to this, I know.
När jag var tolv år läste jag en bok som heter Coraline. Scared the shite outta me. Sedan dess har jag fortsatt läsa den då jag får lust, läste den senast idag, och fem år senare är den fortfarande hur obehaglig som helst.
Long story short: Coraline (notera: inte Caroline) Jones flyttar in i ett hus tillsammans med sina föräldrar. Huset var en gång mer utav en herrgård, men det har gjorts om till flera lägenehter, och dörrarna mellan lägenheterna är igenmurade. I en av de andra lägenheterna bor Miss Spink och Miss Forcible med sina många hundar, och högst upp i huset bor "the crazy old man upstairs".
En dag får Coraline för sig att öppna dörren i lägenehten som egentligen ska vara igenmurad, men när hon öppnar den leder den till en replica av hennes lägenhet. Den är precis identisk, förutom ett par detaljer: Den är obehaglig, kall, grym om man så vill. I lägenheten bor hennes föräldrar, eller snarare "the other mother" och "the other father", i de andra lägenheterna bor "the other" Misses Spink och Miss Forcible och "the other" crazy old man upstair, och här kommer det som är spooky: Alla har svarta knappar till ögon, och alla vill att hon ska stanna i deras värld och vara deras Coraline.
Ni ser ju, redan här är det fetläskigt. Ber er, läs den, Coraline av Neil Gaiman. Ska lägga mig och läsa Narnia för att lugna ner mig.
I count your eyelashes secretly.
Tittade just på Top Gears amphibious car challenge. Låg uttryckligen på golvet och grät av skratt när James utbrast "oh cock!" och var tvungen att stanna för en bro. Vätte ner insidan av mina glasögon när Jeremy läste Gaytimes. Shite.
As far as an etirnity.
Vänner.
Min dator är död.
Min älskade, trogna Fujitsu Siemens som i två och ett halvt år stått vid min sida i alla väder har gått ur tiden. Hann precis flytta över alla dokument till den andra datorn innan den avled, men alla bilder från tre år tillbaka i tiden försvann.
R.I.P. lilla dator. Mamma saknar dig redan.
This is our ungodly hour.
Idag börjar jag kvart över ett.
Suck. On. It.
Ska spendera tiden med att skriva klart en novell till svenskan, hopefully kan jag lägga upp den här senare.
Cheerios.
Walking in Memphis.
Efter en smått hektiskt men alltjämt unerhållande dag sitter jag i min säng och undrar om det är möjligt att somna sittandes om man är tillräckligt trött.
"Jag skulle ju säga någonting till dig, men sen började hon berätta om sin grej!"
All the promises you make.
WRITER'S BLOCK.
WRITER'S BLOCK.
WRITER'S BLOCK.
Dö.
And the sky is a hazy shade of winter.
Vänligen förklara för mig varför namnsdagen Tiburtius finns i den svenska kalendern.
Tack.
Who's got a match?
På senaste tiden har Bon Jovi lagt upp massa statusupdates om hur deras Circle Tour is coming. Det slog mig inte förrän nu att jag kanske skulle försöka få biljetter. Vet, longshot, men vafan. Gick in på deras hemsida för att kolla spelningar i Sverige.
De ska inte ha några.
...?!
Ärligt talat spelar det ingen roll om jag inte får biljetter, men de kan ju inte vägra Sverige sin musik? Fett med oacceptabelt. Ska ringa Jon och skrika på honom.
You're much too far away.
Orienteringsdag idag.
Eeh.
Låt oss bara säga att jag är blöt och att jag ska sova tolv timmar i natt.
Nu försvinner jag in på fanpop.
Here she comes to this trash of man.
Jag har en LG-telefon. En liten, finurlig sak med en touchskärm och massa bra grejor. Inget fel på den. Förutom en liten itsy bitsy detail. T9-funktionen. En siffra har ej uppfunnits så hög att den kan representera hur många gånger jag skickat iväg jättawkward sms eftersom jag inte tittat efter ordentligt då jag skrivit.
Idag skulle jag skriva ordet "jättelänge". Det blev "jättelängd". Inget kostigt med det, kanske. Om man nu inte tänker vidare. Vilket jag har en tendens att göra.
Hur ofta används ordet "jättelänge"? Ganska ofta. Hur ofta används ordet "jättelängd"? Mindre ofta. Vad är dessutom en jättelängd? Jag tänker på två saker.
a) Ett mycket långt könsorgan. Använd er fantasi.
b) En ovanligt lång vetelängd.
Jag tvivlar starkt på att någon någonsin skulle författa ett sms som innehöll information om en gigantisk kroppsdel, eller ett abnormt bakverk.
This river is wild.
Och här sitter jag och lodar. Blev tillåten att köra bort några från en dator i biblioteket för att jobba på min svensknovell, men goddamnit om det går trögt. Har absolut inga idéer, så jag antastar grooveshark och hoppas att inspirationen kommer till mig genom musiken.
Cheerios.
I never did get along with anybody else.
Jag tror inte det finns någon R.E.M.-låt som inte är sing-a-long-vänlig. Hör jag en så sjunger jag högt och falskt med, and that's that. R.E.M.-låtar har också en vana att hitta en trevlig plats i min hjärna, kedja fast sig där och aldrig släppa taget, och det här är en sån låt.
Your kisses could get me high.
Jag ber er. Lyssna. Ugh.
As a friend, as a known enemy.
Jag älskar att bo i Stockholm den här tiden på året, mark my words. Att kunna gå ut och sätta mig och bara glo på hur värmen praktiskt taget smälter asfalten, familjer som äter glass under träd, folk som går i shorts och ändå svettas. Nu är kanske inte svetten särskilt charmig, men resten är det.
Hade två prov idag och var hemma till halv tolv, så jag har suttit och lodat i ett par timmar, hungrig som en krigsfånge. Kan inte äta någonting heller. Nyspända tandställningar is a bitch. Gah.
(Jag tittar på Criminal Minds SE4EP07 Memoriam. Det gör ont att se Spencer miserabel.)
This is how you remind me of what I really am.
Criminal Minds SE5EP22 The Internet is Forever-spoiler.
Det gör alltid lika ont när avsnitten på något vis kan kopplas till barnpronografi för jag vet att Morgan mår så himla dåligt av det.
(Ja, jag pratar om karaktärer som att de existerar.)
I avsnittet jag just såg (med andra ord det som kommer sändas i Sverige om två veckor) förhör the chocolate thunder himself en människa som briefly kan kopplas till barnpornografi, och holy heavens vad arg han var. Blir för det första helt impad av hur underbart fantastiskt kffgkgnjf Shemar kan spela, jag blir helt taken aback. För det andra gör det ont för jag vet hur mycket Morgan kan relatera till det. Ugh. Die, Carl Buford, die.
I hope you're not afraid of heights.
... Om ni ursäktar mig ska jag försvinna iväg och bli okontaktbar i fyrtiofem minuter eller så.
UPDATE. "This video is temporarily not available. Try again later!" Men hora.
Take the pieces and build them up to the sky.
Förvånansvärt bra dag. Började med engelska klockan elva, där jag fick reda på att jag fått MVG på alla mina nationella, kachiiing. Efter det var det lunch - tacos. Vilken skola serverar tacos? Min, tydligen, vilket naturally inte gjorde dagen sämre.
Eftersom vi har en timme och fyrtio minuters lunchrast på torsdagar due to ändringar i schemat, så drog jag och några fler ner till parken, köpte glass och satte oss och pluggade musikteori medan ett dussin pensionärer spelade boule på banorna. Så himla fridsamt.
En timme senare låg jag i en tandläkarstol vilket inte var lika awesome eftersom jag fick hon-som-är-hårdhänt, trodde hon skulle slita ut tänderna på mig, goddamnit.
Pappa kom och avbröt min Top Gear-tittning tidigare, så jag försvinner ner och tittar nu. Cheerio.
Soaked in bleach as I want you to be.
Samhällskunskapsprojekt kan gå och ta sig någonstans. Resten av mitt skolarbete med, for that matter. Blargh. Måste läsa den här @$!€# boken till imorgon, och den suger hårt. Kan i alla fall trösta mig med att kriminologiprovet idag gick rätt ahzum och att engelska nationella gick ungefär likadant, not to mention att det är sommarlov om två veckor. Hail sommarlov.
Funderar på att terrorisera folk med sms och tvinga ut dem på promenad. Annars får jag bjuda ut min iPod, det är också trevligt.
To die in deadly pain and endless misery.
Jag känner att mina updates är härligt regelbundna. Eller inte.
Har läst ut den nu. Eek. Har gått runt och sett miserabel ut hela dagen.
On a completely different note - not entirely, men det handlar i alla fall inte om Harry Potter - har jag helt seriöst läst ut alla läsvärda Criminal Minds-fanfics som finns på hela fanfiction.net. De som finns kvar är läskiga pairings (allt med Rossi går automatiskt bort, han ser ut som en snäll gammal farfar, ingenting man parar ihop med Prentiss) eller asdåliga cases, typ "Någon blev mördad. Uschiamej. We tracked him down. Slut".
Vad ska jag göra av mitt liv nu?
Daddy's girl learned fast.
Jag är lite barnslig av mig. Därför läser jag Artemis Fowl. Artemis Fowl-serien skulle nog kunna vara något av det mest fascinerande i bokväg som står att finna, och därför har jag i två år väntat på filmen som enligt rykten är på väg. In the mean time knarkar jag Eoin Colfer-intervjuer.
"Foaly, the nerdy centaur... that's me."
Kan ju i samma veva upplysa alla om att jag igår upptäckte att folk skriver fanfics om det ondskefulle geniet (av någon anledning trodde jag liksom inte att det fanns), tyvärr en hel del Artemis/Butler-slash, och min hjärna klarar inte riktigt av det (jag börjar frukta att det bor en flamer inuti mig), därför får jag betrakta Artemis Fowl-kategorin på fanfiction.net från tryggt avstånd och hålla mig till den riktiga serien. Amen.
At my most beautiful.
Top Gear gör mig lycklig.
With his red guitar on fire - desire.
Contains Harry Potter and the Deathly Hallows-spoilers, så har ni inte läst den bör ni inte läsa inlägget.
För ett par dagar sedan bestämde jag mig för att läsa om sista Harry Potter-boken igen.
Stort misstag.
Jag borde lärt mig by now att det inte är smart. Att jag gråter som ett barn rätt igenom sista tredjedelen. Att jag inte kommer över det förrän tre månader senare. Tänkte jag på något av det här innan jag började läsa? Nehej, då.
Ungefär såhär går det till när jag läser.
Första biten: Allt går bra.
Dobby dör: Jag smålipar.
Fred dör: Jag grinar.
Severus dör: Jag halvgråter, minns Freds död, börjar tjuta hejdlöst.
Remy och Dora dör: Jag är fullkonligt otröstlig resten av dagen och ett antal dygn framåt.
Severus har precis dött, och jag vet vad som väntar. Och det gör ont.
The greatest thing since bread came sliced.
Igår tittade jag klart på Criminal Minds. As in, tittade på det allra senaste avsnittet, som för övrigt var helt underbart. Morgan/Garcia-ögonbicker i slutet gjorde att jag började stortjuta. Normala klubben. För er som följer serien i svensk tv kan jag meddela att när det avsnittet går på torsdag komer ni få se äkta bevis på att Penelope är fruktansvärt värdig sin plats som FBI-agent.
Hur som haver var jag fairy sure att jag skulle kunna hålla mig borta ett tag nu, har spenderat fyra månader straight med att titta på alla säsonger, och tänkte att det skulle vara skönt med en paus, att bara se ett avsnitt i veckan från och med nu. Bollocks. Sitter här och väntar på att ett par avsnitt ur säsong ett ska ladda. Jag är så skadad.
Like I've never been gotten before.
Adam Levine, frontman i Maroon 5, är en mycket vacker man. Därför spenderar jag väldigt ofta alldeles för många timmar med att googla honom. Vad kommer upp om man googlar Adam Levine och sen väljer grön skala?
.................?!
Det här är för övrigt så fruktansvärt vackert. Ah, min man.
Wave upon wave upon wave.
Ni får förlåta mig för att jag totalspammar bloggen, men är man en student med lediga Kristi Himmelfärdsdagar finns det tyvärr inte så mycket mer att göra än att loda vid datorn. Spenderar mina dagar vid fanfiction.net, men är practically klar med allt läsvärt. Blargh.
Det är okristligt varmt, btw. Sitter på biblioteket (datorerna här gör mig rabiat, men jag står ut), och on the mere walk hit jobbade jag upp mig som en annan maratonlöpare. Nitton grader var det senast jag tittade, och här sitter jag i mörka jeans, mörk tröja och - prepare - tjocktröja. Hur tänkte jag här?
Ska försvinna in bland hyllorna nu, sen går jag fan till Lidl och köper tre liter fanta, klarar inte av det här.
PS. Mannen bredvid mig lyssnar på Celine Dion i hörlurarna och tror att ingen hör. Ännu en anledning to get the hell outta here.
Oh well, whatever, nevermind.
Hittade det här i questions-sektionen i en Dr. Spencer Reid-grupp på Fanpop. Stackars, stackars människa. Jag tycker synd om såna här personer. Eller så är det bara jag som har ett sjukligt behov av att alltid veta vad The Gube är up to.
My brain is hanging upside down.
Jag älskar att lyssna igenom den allra första. Ni vet, den allra första plattan. Man får liksom en uppfattning om vad första intrycket var för de som upptäckte artisten/bandet redan från första början, och om man (som jag) oftast börjar med de senare plattorna så kan man roa sig i timmar med att sitta och lyssna på den allra första för att försöka urskilja bandets signaturer redan där.
Nu, händelsevis, sitter jag och lyssnar på Bon Jovis första. Jag vet inte varför jag älskar den, men den är så exposed på något vis. Jag är okristligt avundsjuk på de som fick uppleva Bon Jovis åttiotal, damn it.
Like a hurt, lost and blinded fool.
Sitter och tittar på ett av Matthew Gray Gublers Criminal Minds-avsnitt, SE5EP16 Mosley Lane. Har bara hunnit en dryg kvart in i avsnittet och har redan kommit fram att han inte bara är bra på att spådespela, nog kan han regissera också. Människan är fan outstanding, är helt förälskad i honom. Gah.
Länk till hela avsnittet får ni om ni klickar just precis här.
Talking to the walls again.
Var ute och cruisade som den cooling jag är när jag stötte på en Peugeot 307 CC. Vet inte om det bara är jag, men hur fult får det bli? Skiter i om ens TG-boysen säger att den ser bra ut - den är bara ful!
UPDATE.
TG-recension på 308-modellen: Peugeot's aiming for increased quality with its latest hatch - only time will tell. Unlike the face, which is instantly ugly. Tack.
He's the one who likes all our pretty songs.
Efter en något deprimerande eftermiddag och kväll - under vilka jag pluggat geografi, lyssnat på musik, pluggat geografi, ätit och pluggat geografi - ska jag nu sätta mig och plugga geografi (hallelujah) och sedan titta på Criminal Minds. Skiter i att jag är trött som att jag just sprungit ett maraton. Ska ha mitt dagliga avsnitt; ska.
Prov imorgon då, sedan tandläkaren, och nationellt i matte på onsdag. Spare us. Snälla.
*knock, knock, knock* "Penny?"
Roar mig med The Big bang theory (Sheldon Cooper furr ever) medan jag väntar på Top Gear. Vilket liv jag har, eller hur?
She'll wash away your sins.
Jag är så kär i den här tre människorna så det är sjukt, och jag känner att de måste sluta producera singlar på löpande band. Jag hade knappt hämtat mig från Many of horror, och så kommer den här. Eek. Simon Neil måste ju vara en av de vackraste människorna på denna jord.
Love has a reason.
Jag har aldrig klarat av att läsa fanfiction där någon dör. Jag bryr mig för mycket om dessa oexisterande karaktärer för att inte gråta. Ändå sitter jag här och är helt fast i en slashfic där min absoluta favorit-CM-karaktär är döende. Klarar inte av det här, men måste fortsätta läsa.
Ifall något Criminal Minds-freak hittat hit, så läs. You weren't there. Och jo, Spencer dör. You have been warned.
Sell the kids for food.
Det jag fruktat i ett halvår har hänt.
Min dator har pajat.
Efter ett halvår av överhettningar, endast trettio minuters batteritid, två saknade tangenter, ett ofungerande ljudkort och en fläkt på permanent semester har min Fujitsu Siemens, så att säga, bestämt sig för att kasta in handduken. Det är nämligen glapp på flera ställen än hanterbart i sladden. Jag måste drapera den över skärmen för att den ska hamna i rätt läge. Det är bara att inse. Dags att köpa ny. MacBook, here I come.
In the sun I feel as one.
(Klicka på bilden om ni vill läsa hela artikeln, do.)
Är det bara jag som får en enorm lust att låta det jag förtärt under de senaste två dygnen bekanta sig med världen igen? Ska strypa honom, jag lovar. Ingen som någonsin glittrat ska få porträttera min man. Alltså, okej, Robert Pattinson i all ära, han är säkert jättetrevlig, men ingen ska behöva komma ihåg världens finaste människa som ett roadkill som glittrar!
Chad Kroeger kan få spela Kurt istället, det skulle nästan vara okej. Who's with me?
We weren't born to follow.
Jag är ett dedicated fan av Criminal Minds. Kommer alltid att vara. Efter att jag slutade titta på det på TV och istället började om med första säsongen för fyra månader sedan har detta utvecklats till någon form av... obsession. Eller ja, jag borde egentligen låsas in i en madrasserad såväl som steriliserad cell utan tillgång till Blinkx. Tyvärr äger ingen jag känner en sån cell, så de får allt vackert stå ut med mina rants om vad Spencer sa och vad Derek gjorde och hur mycket jag grät över det ena och det andra.
Now, eftersom jag tagit mig igenom nästan alla säsonger och nyss börjat titta på femte, börjar jag känna igen avsnitten, de jag tittar på nu är ju de som gick i höstas och som jag såg på TV. Och jag har äntligen nått fram till det avsnitt som jag väntat på sedan jullovet: The eyes have it. SE5EP6. Så. Obehagligt. Och gud vad jag älskar det. Krr.
Vet att ni ligger och skälver av spänning över detta inlägg och nu febrilt bläddrar igenom era anteckningsblock för att se ifall ni fått med allt.
You're my nakedness sensation.
Tonartshöjningen makes me a nutcase.
Give me your strength.
Now, jag ska försöka att inte spamma den här kategorin, men eftersom jag är något av ett musikfreak (läs: jag ska gräva upp Kurt Cobain och sova med honom i min säng) kommer det blir en del av det.
Det jag ville säga var att har ni Spotify ska ni klicka här. För er lite mindre begåvade som inte kirrat Spotify än finns det en finfin youtubelänk precis här. Lyssna, älska, kräla i en liten hög på golvet.
Joy discovery invention.
Vaknade imorse med severe ångest över idag. Normalt sett har jag bara tre lektioner på torsdagar, men slutar halv fem efter två timmars musik, vilket är mindre ahzum. Det visade sig dock att matten var inställd, vilket resulterade i två timmar i stan med vänner, i vilt jakt på födelsedagspresent till Ankii. Kvack, kvack.
Lunch på Tacobar också, btw. Värt.
Vi upptäckte dock en sak: Prata aldrig om kroppens egna små påhitt högt och ljudligt på ett tåg. Jag och Sandra hamnade i en vild diskussion om spyor (jag har slutat bli förvånad över vad vi kan prata om), och plötsligt lutade sig tanten tvärs över gången mot oss och väste: "Nu får ni verkligen sluta pata om det här!" Ouch.
All in all är jag glad att jag gick upp imorse, och jag tänker nu luta mig tillbaka med ett par avsnitt av Top Gear och Overhaulin'. Amen.
Situation candlelight.
Hej.
(Jag kände att det kunde vara lämpligt att börja så.)
Jag är en sån där människa som gillar stora projekt (Magnus Betnér-flashbacks, anyone?), och jag har avverkat en hel hög med bloggar som numer bara ligger och skräpar i cyberrymden. Den senaste - och den bästa - fick gå en tragisk död till mötes för ett par dagar sen, och såhär lång tid tog det innan jag fick bloggabstinens igen. Självdisciplin? Aldrig hört talas om.
... Och jag insåg just att jag har legat på mina glasögon i en och en halv timme. Livet är väl ändå härligt.
